Seriösa cravings - say what??
Nu tänkte jag att jag skulle ta upp något som konsumerar mycket av min tankeverksamhet varje dag - mat, cravings och diet.
Jag har under de senaste två månaderna nu "gått på diet" som vi så snyggt brukar kalla det, egentligen så handlar det bara om att ha ett kontrollerat intag av kcal/dag, där andelen kolhydrater, proteiner och fett är beräknad och anpassad. Sen så håller sig kalorierna på en bestämd nivå. Det blir enformig kost, det blir det, men det är fortfarande ingen svältdiet (inte i sin rätta bemärkelse där folk kanske ser svältdiet som att jag bara skulle få äta vatten och bröd, eller byggar-diet där dom bara käkar kyckling och ris femton gånger om dagen) utan det är bra mat i bra mängd lixom.
Målet med det här har varit att se lite hur mycket jag kan pusha mig själv, dels mentalt - hur mycket självdisciplin har jag, och hur målinriktad kan jag vara när det kommer till att utesluta vissa saker ur min kost för att nå ett specifikt mål. Målet har varit att komma under 10% kroppsfett.
Hur har det gått? Jo, det har gått bra! Fantastiskt bra! Helt utöver förväntan, jag har varit så fokuserad och verkligen stått emot frestelser - utan att medvetet ha undvikit sociala tillställningar etc, jag har varit hos vänner som har bjudit på alkohol men jag har sagt nej, jag har varit på fest där det fanns chips o sprit, jag sa fortfarande nej även fast folk trugade och verkligen försökte få mig att äta. Dom ser det nog som en sport att försöka få mig att "släppa" på dieten lite, bara för stunden. Och absolut! Jag skulle kunna göra det, inga problem, men jag ville inte. För jag ville se hur det gick.
Okey, jag har haft ett uppehåll på dieten förra fredagen när jag hade vänner över på middag, då släppte alla hämningar, dock ingen sprit, men det var mat i överflöd och choklad… oh denna choklad. Det var gott. Det kändes bra för själen.
Men det jag ville komma till var Cravings, ja, Cravings med stort C - på svenska är det väl begär? men jag väljer att kalla det cravings för det låter så mkt bättre. Svengelska är så bra… eller inte, men det är ett annat inlägg ;)
Mina cravings varierar lite, jag har alltid varit en brödmänniska, och pratar man med folk inom träningsbranschen som också dietar rätt hårt och frekvent så kan flera säga det att man är ju en brödmänniska som gärna vill käka bröd, goda hembakade frallor, chiabattor, mörkt bröd, ljust bröd (som jag egentligen inte är så förtjust i, jag föredrar mörkt bröd) sång som man bara kan sätta tänderna i och njuta av… det har jag haft seriösa cravings efter, men inte lika farligt som förra året när jag provade en annan diet. Det här har inte varit så farligt faktiskt… jag har inte saknat brödet så mycket… men det går upp och ner, ibland så känner jag att fan nu vill jag ha en god fralla till mitt kaffe lixom, det skulle vara nice. Men så skakar man av sig det. Utöver det så är det nog ingen mat direkt som jag har saknat eller som jag känner att jag skulle vilja äta, min diet består av kyckling, köttfärs, pasta och havregryn (och en och annan ostkaka dessutom!) så det är som vanlig mat för mig. bara bestämda mängder.
Men! Cravings finns det! Jag har seriösa cravings efter vin, efter en god öl efter en hård arbetsdag när jag jobbar hårt med huset här på landet, sitta på trappan och avnjuta en kall Mariestads Export t.ex, eller ta ett gott rödvin till min köttfärsås. Jag har seriöst inte druckit en droppe alkohol på över två månader nu, och jag kan ju inte direkt säga att jag saknar det, eller så här är det, jag både saknar det och inte saknar det, jag saknar inte alkoholen i sig utan jag saknar smakupplevelsen av ett mustigt rödvin. Och en annan sak, och det här vet jag inte riktigt vad det beror på, men jag saknar godis. Jag är egentligen verkligen ingen godismänniska, jag äter inte godis i några mängder i vanliga fall, jag tycker inte det är någon njutning, jag tröstäter inte godis som en del gör och jag känner inte att jag bara MÅSTE ha choklad eller smågodis. Men jag har cravings efter det nu. Och jag förstår inte varför. Det känns som det har blivit ett seriöst hjärnspöke för mig, att bara för att jag vet att det är så otroligt onyttigt och en av de här absoluta sakerna som "jag inte får äta" (även om man aldrig ska prata om inte får äta, för det är farligt) så finns det där, en skål med smågodis som lockar i mitt huvud och min hjärna ropar efter det…
Okey, då tänker en del säkert nu - men ät ditt jävla smågodis och var nöjd med det! Du har 8% kroppsfett, det kommer inte spela någon roll i det stora hela om du käkar godis en dag och sen fortsätter att träna och äta som du gör i vanliga fall - det kommer inte märkas. Och nej, det är sant! Det kommer inte märkas! Jag vet det, och jag kommer inte förlora någon sömn över om jag "faller dit" på lite godis en dag, det kommer jag inte. Men det är hela grejen med att vara på diet och ha ett mål med det man gör - att följa dietplanen! Vad är poängen med att ha en diet och följa den om man inte följer den hela tiden? Hur många gånger är det OK att falla dit innan det går från att vara på diet till att bli en fuskare som säger att man dieter men sen inte ser några resultat. Jag gör ju det här för att uppnå resultat. Och sen kan man ju debattera varför jag vill uppnå resultat, är det status att ha så lite kroppsfett som möjligt? Jag vet att jag kan komma ner på 5% i kroppsfett utan problem, men vill jag göra det? Varför? För att nån ska vilja "ha mig" och inleda ett förhållande med mig bara för att jag har lite fett… det är ju så ytligt så det finns inte, och sen ska jag tala om för er (som kanske inte riktigt insett det här än?) att ju mer vältränad man blir desto svårare blir det att "hitta någon". Alla verkar vilja ha vältränade killar, men det är väldigt få som faktiskt är vältränade själva. Och varför ska jag nöja med mig nån som inte bryr sig om sin kropp när jag själv gör det?
Kanske det är det som är tankevurpan här, jag bryr mig om min kropp och hur den ser ut/uppfattas, och hur jag kommer se ut i badbyxor när jag åker till Nice (det var där hela den här dieten startade faktiskt) så om jag faller dit på mina cravings så kommer jag rent mentalt att må dåligt över det - även om resultatet inte kommer påverkas markant. Det kanske är en förändring +0,2%, eller nått sånt.
Jag tror jag lämnar det här utan en slutkläm och slänger över frågan till er, vart går gränsen mellan ätstörning och bara hälsosamt medveten om vad man stoppar i sig?
Jag har under de senaste två månaderna nu "gått på diet" som vi så snyggt brukar kalla det, egentligen så handlar det bara om att ha ett kontrollerat intag av kcal/dag, där andelen kolhydrater, proteiner och fett är beräknad och anpassad. Sen så håller sig kalorierna på en bestämd nivå. Det blir enformig kost, det blir det, men det är fortfarande ingen svältdiet (inte i sin rätta bemärkelse där folk kanske ser svältdiet som att jag bara skulle få äta vatten och bröd, eller byggar-diet där dom bara käkar kyckling och ris femton gånger om dagen) utan det är bra mat i bra mängd lixom.
Målet med det här har varit att se lite hur mycket jag kan pusha mig själv, dels mentalt - hur mycket självdisciplin har jag, och hur målinriktad kan jag vara när det kommer till att utesluta vissa saker ur min kost för att nå ett specifikt mål. Målet har varit att komma under 10% kroppsfett.
Hur har det gått? Jo, det har gått bra! Fantastiskt bra! Helt utöver förväntan, jag har varit så fokuserad och verkligen stått emot frestelser - utan att medvetet ha undvikit sociala tillställningar etc, jag har varit hos vänner som har bjudit på alkohol men jag har sagt nej, jag har varit på fest där det fanns chips o sprit, jag sa fortfarande nej även fast folk trugade och verkligen försökte få mig att äta. Dom ser det nog som en sport att försöka få mig att "släppa" på dieten lite, bara för stunden. Och absolut! Jag skulle kunna göra det, inga problem, men jag ville inte. För jag ville se hur det gick.
Okey, jag har haft ett uppehåll på dieten förra fredagen när jag hade vänner över på middag, då släppte alla hämningar, dock ingen sprit, men det var mat i överflöd och choklad… oh denna choklad. Det var gott. Det kändes bra för själen.
Men det jag ville komma till var Cravings, ja, Cravings med stort C - på svenska är det väl begär? men jag väljer att kalla det cravings för det låter så mkt bättre. Svengelska är så bra… eller inte, men det är ett annat inlägg ;)
Mina cravings varierar lite, jag har alltid varit en brödmänniska, och pratar man med folk inom träningsbranschen som också dietar rätt hårt och frekvent så kan flera säga det att man är ju en brödmänniska som gärna vill käka bröd, goda hembakade frallor, chiabattor, mörkt bröd, ljust bröd (som jag egentligen inte är så förtjust i, jag föredrar mörkt bröd) sång som man bara kan sätta tänderna i och njuta av… det har jag haft seriösa cravings efter, men inte lika farligt som förra året när jag provade en annan diet. Det här har inte varit så farligt faktiskt… jag har inte saknat brödet så mycket… men det går upp och ner, ibland så känner jag att fan nu vill jag ha en god fralla till mitt kaffe lixom, det skulle vara nice. Men så skakar man av sig det. Utöver det så är det nog ingen mat direkt som jag har saknat eller som jag känner att jag skulle vilja äta, min diet består av kyckling, köttfärs, pasta och havregryn (och en och annan ostkaka dessutom!) så det är som vanlig mat för mig. bara bestämda mängder.
Men! Cravings finns det! Jag har seriösa cravings efter vin, efter en god öl efter en hård arbetsdag när jag jobbar hårt med huset här på landet, sitta på trappan och avnjuta en kall Mariestads Export t.ex, eller ta ett gott rödvin till min köttfärsås. Jag har seriöst inte druckit en droppe alkohol på över två månader nu, och jag kan ju inte direkt säga att jag saknar det, eller så här är det, jag både saknar det och inte saknar det, jag saknar inte alkoholen i sig utan jag saknar smakupplevelsen av ett mustigt rödvin. Och en annan sak, och det här vet jag inte riktigt vad det beror på, men jag saknar godis. Jag är egentligen verkligen ingen godismänniska, jag äter inte godis i några mängder i vanliga fall, jag tycker inte det är någon njutning, jag tröstäter inte godis som en del gör och jag känner inte att jag bara MÅSTE ha choklad eller smågodis. Men jag har cravings efter det nu. Och jag förstår inte varför. Det känns som det har blivit ett seriöst hjärnspöke för mig, att bara för att jag vet att det är så otroligt onyttigt och en av de här absoluta sakerna som "jag inte får äta" (även om man aldrig ska prata om inte får äta, för det är farligt) så finns det där, en skål med smågodis som lockar i mitt huvud och min hjärna ropar efter det…
Okey, då tänker en del säkert nu - men ät ditt jävla smågodis och var nöjd med det! Du har 8% kroppsfett, det kommer inte spela någon roll i det stora hela om du käkar godis en dag och sen fortsätter att träna och äta som du gör i vanliga fall - det kommer inte märkas. Och nej, det är sant! Det kommer inte märkas! Jag vet det, och jag kommer inte förlora någon sömn över om jag "faller dit" på lite godis en dag, det kommer jag inte. Men det är hela grejen med att vara på diet och ha ett mål med det man gör - att följa dietplanen! Vad är poängen med att ha en diet och följa den om man inte följer den hela tiden? Hur många gånger är det OK att falla dit innan det går från att vara på diet till att bli en fuskare som säger att man dieter men sen inte ser några resultat. Jag gör ju det här för att uppnå resultat. Och sen kan man ju debattera varför jag vill uppnå resultat, är det status att ha så lite kroppsfett som möjligt? Jag vet att jag kan komma ner på 5% i kroppsfett utan problem, men vill jag göra det? Varför? För att nån ska vilja "ha mig" och inleda ett förhållande med mig bara för att jag har lite fett… det är ju så ytligt så det finns inte, och sen ska jag tala om för er (som kanske inte riktigt insett det här än?) att ju mer vältränad man blir desto svårare blir det att "hitta någon". Alla verkar vilja ha vältränade killar, men det är väldigt få som faktiskt är vältränade själva. Och varför ska jag nöja med mig nån som inte bryr sig om sin kropp när jag själv gör det?
Kanske det är det som är tankevurpan här, jag bryr mig om min kropp och hur den ser ut/uppfattas, och hur jag kommer se ut i badbyxor när jag åker till Nice (det var där hela den här dieten startade faktiskt) så om jag faller dit på mina cravings så kommer jag rent mentalt att må dåligt över det - även om resultatet inte kommer påverkas markant. Det kanske är en förändring +0,2%, eller nått sånt.
Jag tror jag lämnar det här utan en slutkläm och slänger över frågan till er, vart går gränsen mellan ätstörning och bara hälsosamt medveten om vad man stoppar i sig?
Kommentarer
Postat av: Samuel
Jag skulle säga att det är en hårfin skillnad. Om jag inte hade varit så förtjust i godis, kakor, bullar, chips, VIN, etc etc hade jag nog klassats som någon som har en ätstörning, jag äter ingen frukost, jag äter ingen lunch och jag tror att folk kan tro att jag har en ätstörning, men det har jag inte...jag är bara lat och har dålig aptit på morgonen.
Jag förstår helt vad du menar med att har man väl beslutat sig för att genomföra något - i ditt fall en (enligt mig galen) diet så skan man ju göra sitt yttersta för att följa den. You go Kim!
Men...jag tänker inte bjuda hem dig så länge du går på diet, bara så du vet. När du kommer hit får du faktiskt dricka vin!!!
Postat av: Jay
Jag kom ju som sagt på varför jag hetsar och dietar såhär som jag gör och det är för att jag ska kunna upprätthålla en viss kroppsform och faktiskt nu när dieten snart är slut (två veckor kvar) kunna njuta av livets goda igen i form av god mat, goda viner, och lite onyttigheter i form av godis o chips - med gott samvete! ^^
Och ja, när jag kommer o hälsar på dig (när du nu behagar bjuda över mig ^^) så kommer jag dricka vin! Lätt! I promise!
Trackback
