Jay and The City

Jag tänkte jag skulle reflektera över det här med att vara själv nu, jag vet att jag sa att det var ett helt eget inlägg så det får bli det.


Jo, jag har nu i min frånvaro från storstaden infunnit mig i lugnet, jag sitter t.ex. i skrivande stund utomhus och lyssnar på någon fågel (jag och namn alltså..) och tittar på solen som går ner samtidigt som det knastrar fint från den mexikanska ugnen som ger mig lite strålvärme, och jag bara njuter. Jag menar, kan man göra något annat när man är på en av de lugnaste platserna på jorden där jag mår som bäst? Nä, det finns inget annat än njutning.


Och jag har kommit fram till varför jag, nu tillskillnad från för något år sen, gillar att vara själv. Jag är konstant omgiven av människor, hemma, på jobbet - mitt arbete har krävt av mig att jag ska vara social kanske 14 timmar om dagen, konstant pratandes. Ibland sju dagar i veckan, jag har ju inte fått någon tid för mig. Som vanligt så lyckas jag missa det... och nu, nu får jag det. Massor av tid för mig. Jag tror det här är ytterst nyttigt för mig, att bara få vara själv. Jag ser fram emot hösten på ett sätt, men samtidigt så kan jag inget annat än att bara önska att den här tiden jag har nu, det lugn jag befinner mig i och den sinnestämningen jag har - aldrig försvinner eller tar slut.