Seriösa cravings - say what??
Nu tänkte jag att jag skulle ta upp något som konsumerar mycket av min tankeverksamhet varje dag - mat, cravings och diet.
Jag har under de senaste två månaderna nu "gått på diet" som vi så snyggt brukar kalla det, egentligen så handlar det bara om att ha ett kontrollerat intag av kcal/dag, där andelen kolhydrater, proteiner och fett är beräknad och anpassad. Sen så håller sig kalorierna på en bestämd nivå. Det blir enformig kost, det blir det, men det är fortfarande ingen svältdiet (inte i sin rätta bemärkelse där folk kanske ser svältdiet som att jag bara skulle få äta vatten och bröd, eller byggar-diet där dom bara käkar kyckling och ris femton gånger om dagen) utan det är bra mat i bra mängd lixom.
Målet med det här har varit att se lite hur mycket jag kan pusha mig själv, dels mentalt - hur mycket självdisciplin har jag, och hur målinriktad kan jag vara när det kommer till att utesluta vissa saker ur min kost för att nå ett specifikt mål. Målet har varit att komma under 10% kroppsfett.
Hur har det gått? Jo, det har gått bra! Fantastiskt bra! Helt utöver förväntan, jag har varit så fokuserad och verkligen stått emot frestelser - utan att medvetet ha undvikit sociala tillställningar etc, jag har varit hos vänner som har bjudit på alkohol men jag har sagt nej, jag har varit på fest där det fanns chips o sprit, jag sa fortfarande nej även fast folk trugade och verkligen försökte få mig att äta. Dom ser det nog som en sport att försöka få mig att "släppa" på dieten lite, bara för stunden. Och absolut! Jag skulle kunna göra det, inga problem, men jag ville inte. För jag ville se hur det gick.
Okey, jag har haft ett uppehåll på dieten förra fredagen när jag hade vänner över på middag, då släppte alla hämningar, dock ingen sprit, men det var mat i överflöd och choklad… oh denna choklad. Det var gott. Det kändes bra för själen.
Men det jag ville komma till var Cravings, ja, Cravings med stort C - på svenska är det väl begär? men jag väljer att kalla det cravings för det låter så mkt bättre. Svengelska är så bra… eller inte, men det är ett annat inlägg ;)
Mina cravings varierar lite, jag har alltid varit en brödmänniska, och pratar man med folk inom träningsbranschen som också dietar rätt hårt och frekvent så kan flera säga det att man är ju en brödmänniska som gärna vill käka bröd, goda hembakade frallor, chiabattor, mörkt bröd, ljust bröd (som jag egentligen inte är så förtjust i, jag föredrar mörkt bröd) sång som man bara kan sätta tänderna i och njuta av… det har jag haft seriösa cravings efter, men inte lika farligt som förra året när jag provade en annan diet. Det här har inte varit så farligt faktiskt… jag har inte saknat brödet så mycket… men det går upp och ner, ibland så känner jag att fan nu vill jag ha en god fralla till mitt kaffe lixom, det skulle vara nice. Men så skakar man av sig det. Utöver det så är det nog ingen mat direkt som jag har saknat eller som jag känner att jag skulle vilja äta, min diet består av kyckling, köttfärs, pasta och havregryn (och en och annan ostkaka dessutom!) så det är som vanlig mat för mig. bara bestämda mängder.
Men! Cravings finns det! Jag har seriösa cravings efter vin, efter en god öl efter en hård arbetsdag när jag jobbar hårt med huset här på landet, sitta på trappan och avnjuta en kall Mariestads Export t.ex, eller ta ett gott rödvin till min köttfärsås. Jag har seriöst inte druckit en droppe alkohol på över två månader nu, och jag kan ju inte direkt säga att jag saknar det, eller så här är det, jag både saknar det och inte saknar det, jag saknar inte alkoholen i sig utan jag saknar smakupplevelsen av ett mustigt rödvin. Och en annan sak, och det här vet jag inte riktigt vad det beror på, men jag saknar godis. Jag är egentligen verkligen ingen godismänniska, jag äter inte godis i några mängder i vanliga fall, jag tycker inte det är någon njutning, jag tröstäter inte godis som en del gör och jag känner inte att jag bara MÅSTE ha choklad eller smågodis. Men jag har cravings efter det nu. Och jag förstår inte varför. Det känns som det har blivit ett seriöst hjärnspöke för mig, att bara för att jag vet att det är så otroligt onyttigt och en av de här absoluta sakerna som "jag inte får äta" (även om man aldrig ska prata om inte får äta, för det är farligt) så finns det där, en skål med smågodis som lockar i mitt huvud och min hjärna ropar efter det…
Okey, då tänker en del säkert nu - men ät ditt jävla smågodis och var nöjd med det! Du har 8% kroppsfett, det kommer inte spela någon roll i det stora hela om du käkar godis en dag och sen fortsätter att träna och äta som du gör i vanliga fall - det kommer inte märkas. Och nej, det är sant! Det kommer inte märkas! Jag vet det, och jag kommer inte förlora någon sömn över om jag "faller dit" på lite godis en dag, det kommer jag inte. Men det är hela grejen med att vara på diet och ha ett mål med det man gör - att följa dietplanen! Vad är poängen med att ha en diet och följa den om man inte följer den hela tiden? Hur många gånger är det OK att falla dit innan det går från att vara på diet till att bli en fuskare som säger att man dieter men sen inte ser några resultat. Jag gör ju det här för att uppnå resultat. Och sen kan man ju debattera varför jag vill uppnå resultat, är det status att ha så lite kroppsfett som möjligt? Jag vet att jag kan komma ner på 5% i kroppsfett utan problem, men vill jag göra det? Varför? För att nån ska vilja "ha mig" och inleda ett förhållande med mig bara för att jag har lite fett… det är ju så ytligt så det finns inte, och sen ska jag tala om för er (som kanske inte riktigt insett det här än?) att ju mer vältränad man blir desto svårare blir det att "hitta någon". Alla verkar vilja ha vältränade killar, men det är väldigt få som faktiskt är vältränade själva. Och varför ska jag nöja med mig nån som inte bryr sig om sin kropp när jag själv gör det?
Kanske det är det som är tankevurpan här, jag bryr mig om min kropp och hur den ser ut/uppfattas, och hur jag kommer se ut i badbyxor när jag åker till Nice (det var där hela den här dieten startade faktiskt) så om jag faller dit på mina cravings så kommer jag rent mentalt att må dåligt över det - även om resultatet inte kommer påverkas markant. Det kanske är en förändring +0,2%, eller nått sånt.
Jag tror jag lämnar det här utan en slutkläm och slänger över frågan till er, vart går gränsen mellan ätstörning och bara hälsosamt medveten om vad man stoppar i sig?
Jag har under de senaste två månaderna nu "gått på diet" som vi så snyggt brukar kalla det, egentligen så handlar det bara om att ha ett kontrollerat intag av kcal/dag, där andelen kolhydrater, proteiner och fett är beräknad och anpassad. Sen så håller sig kalorierna på en bestämd nivå. Det blir enformig kost, det blir det, men det är fortfarande ingen svältdiet (inte i sin rätta bemärkelse där folk kanske ser svältdiet som att jag bara skulle få äta vatten och bröd, eller byggar-diet där dom bara käkar kyckling och ris femton gånger om dagen) utan det är bra mat i bra mängd lixom.
Målet med det här har varit att se lite hur mycket jag kan pusha mig själv, dels mentalt - hur mycket självdisciplin har jag, och hur målinriktad kan jag vara när det kommer till att utesluta vissa saker ur min kost för att nå ett specifikt mål. Målet har varit att komma under 10% kroppsfett.
Hur har det gått? Jo, det har gått bra! Fantastiskt bra! Helt utöver förväntan, jag har varit så fokuserad och verkligen stått emot frestelser - utan att medvetet ha undvikit sociala tillställningar etc, jag har varit hos vänner som har bjudit på alkohol men jag har sagt nej, jag har varit på fest där det fanns chips o sprit, jag sa fortfarande nej även fast folk trugade och verkligen försökte få mig att äta. Dom ser det nog som en sport att försöka få mig att "släppa" på dieten lite, bara för stunden. Och absolut! Jag skulle kunna göra det, inga problem, men jag ville inte. För jag ville se hur det gick.
Okey, jag har haft ett uppehåll på dieten förra fredagen när jag hade vänner över på middag, då släppte alla hämningar, dock ingen sprit, men det var mat i överflöd och choklad… oh denna choklad. Det var gott. Det kändes bra för själen.
Men det jag ville komma till var Cravings, ja, Cravings med stort C - på svenska är det väl begär? men jag väljer att kalla det cravings för det låter så mkt bättre. Svengelska är så bra… eller inte, men det är ett annat inlägg ;)
Mina cravings varierar lite, jag har alltid varit en brödmänniska, och pratar man med folk inom träningsbranschen som också dietar rätt hårt och frekvent så kan flera säga det att man är ju en brödmänniska som gärna vill käka bröd, goda hembakade frallor, chiabattor, mörkt bröd, ljust bröd (som jag egentligen inte är så förtjust i, jag föredrar mörkt bröd) sång som man bara kan sätta tänderna i och njuta av… det har jag haft seriösa cravings efter, men inte lika farligt som förra året när jag provade en annan diet. Det här har inte varit så farligt faktiskt… jag har inte saknat brödet så mycket… men det går upp och ner, ibland så känner jag att fan nu vill jag ha en god fralla till mitt kaffe lixom, det skulle vara nice. Men så skakar man av sig det. Utöver det så är det nog ingen mat direkt som jag har saknat eller som jag känner att jag skulle vilja äta, min diet består av kyckling, köttfärs, pasta och havregryn (och en och annan ostkaka dessutom!) så det är som vanlig mat för mig. bara bestämda mängder.
Men! Cravings finns det! Jag har seriösa cravings efter vin, efter en god öl efter en hård arbetsdag när jag jobbar hårt med huset här på landet, sitta på trappan och avnjuta en kall Mariestads Export t.ex, eller ta ett gott rödvin till min köttfärsås. Jag har seriöst inte druckit en droppe alkohol på över två månader nu, och jag kan ju inte direkt säga att jag saknar det, eller så här är det, jag både saknar det och inte saknar det, jag saknar inte alkoholen i sig utan jag saknar smakupplevelsen av ett mustigt rödvin. Och en annan sak, och det här vet jag inte riktigt vad det beror på, men jag saknar godis. Jag är egentligen verkligen ingen godismänniska, jag äter inte godis i några mängder i vanliga fall, jag tycker inte det är någon njutning, jag tröstäter inte godis som en del gör och jag känner inte att jag bara MÅSTE ha choklad eller smågodis. Men jag har cravings efter det nu. Och jag förstår inte varför. Det känns som det har blivit ett seriöst hjärnspöke för mig, att bara för att jag vet att det är så otroligt onyttigt och en av de här absoluta sakerna som "jag inte får äta" (även om man aldrig ska prata om inte får äta, för det är farligt) så finns det där, en skål med smågodis som lockar i mitt huvud och min hjärna ropar efter det…
Okey, då tänker en del säkert nu - men ät ditt jävla smågodis och var nöjd med det! Du har 8% kroppsfett, det kommer inte spela någon roll i det stora hela om du käkar godis en dag och sen fortsätter att träna och äta som du gör i vanliga fall - det kommer inte märkas. Och nej, det är sant! Det kommer inte märkas! Jag vet det, och jag kommer inte förlora någon sömn över om jag "faller dit" på lite godis en dag, det kommer jag inte. Men det är hela grejen med att vara på diet och ha ett mål med det man gör - att följa dietplanen! Vad är poängen med att ha en diet och följa den om man inte följer den hela tiden? Hur många gånger är det OK att falla dit innan det går från att vara på diet till att bli en fuskare som säger att man dieter men sen inte ser några resultat. Jag gör ju det här för att uppnå resultat. Och sen kan man ju debattera varför jag vill uppnå resultat, är det status att ha så lite kroppsfett som möjligt? Jag vet att jag kan komma ner på 5% i kroppsfett utan problem, men vill jag göra det? Varför? För att nån ska vilja "ha mig" och inleda ett förhållande med mig bara för att jag har lite fett… det är ju så ytligt så det finns inte, och sen ska jag tala om för er (som kanske inte riktigt insett det här än?) att ju mer vältränad man blir desto svårare blir det att "hitta någon". Alla verkar vilja ha vältränade killar, men det är väldigt få som faktiskt är vältränade själva. Och varför ska jag nöja med mig nån som inte bryr sig om sin kropp när jag själv gör det?
Kanske det är det som är tankevurpan här, jag bryr mig om min kropp och hur den ser ut/uppfattas, och hur jag kommer se ut i badbyxor när jag åker till Nice (det var där hela den här dieten startade faktiskt) så om jag faller dit på mina cravings så kommer jag rent mentalt att må dåligt över det - även om resultatet inte kommer påverkas markant. Det kanske är en förändring +0,2%, eller nått sånt.
Jag tror jag lämnar det här utan en slutkläm och slänger över frågan till er, vart går gränsen mellan ätstörning och bara hälsosamt medveten om vad man stoppar i sig?
In Paradise
Jag brukar tjata om att det här är mitt paradis, jag la upp bildbevis på facebook (när jag hade facebook), jag har försökt indoktrinera varenda människa jag träffat om att det här är Paradiset. En del kanske har förstått det, andra ser mig nog bara som vansinnig. Men det struntar jag i. För för mig så är det här Paradiset på jorden. Och det är ju bra att jag har funnit min religiösa tillflyktsort inte fullt så långt bort...
Idag har jag sett mitt Paradis med helt andra ögon än vad jag tidigare har gjort. Det kanske är en mognadsfråga, eller så är jag bara mer öppen för att bli påverkad, men jag har verkligen njutit av den här dagen till fullo.
Tidigare så har jag inte varit sådär jätteförtjust i dagar då det blåser 20 sekundmeter utanför dörren och man knappt kommer ut ur huset, det ska erkännas, men idag så har jag ändå njutit. Solen har varit framme, och är framme nu, även om jag misstänker att det kommer ett regn... som jag åkte ifrån när jag varit o tränat.
Ja, vad mer kan jag säga just nu - inte sådär jättemycket faktistk! Jag njuter av att vara själv; och jag har kommit på varför! men det är ett helt annat inlägg, jag njuter av bra kvalitetsträning, jag njuter av öppna vyer och jag njuter av att totalt styra min dag så som jag vill. Och framförallt, jag njuter av att få göra det jag är bäst på - renovera och måla. Byggnadsvård måste vara mitt kall... det och att öppna ett bageri... *hm*
Idag har jag sett mitt Paradis med helt andra ögon än vad jag tidigare har gjort. Det kanske är en mognadsfråga, eller så är jag bara mer öppen för att bli påverkad, men jag har verkligen njutit av den här dagen till fullo.
Tidigare så har jag inte varit sådär jätteförtjust i dagar då det blåser 20 sekundmeter utanför dörren och man knappt kommer ut ur huset, det ska erkännas, men idag så har jag ändå njutit. Solen har varit framme, och är framme nu, även om jag misstänker att det kommer ett regn... som jag åkte ifrån när jag varit o tränat.
Ja, vad mer kan jag säga just nu - inte sådär jättemycket faktistk! Jag njuter av att vara själv; och jag har kommit på varför! men det är ett helt annat inlägg, jag njuter av bra kvalitetsträning, jag njuter av öppna vyer och jag njuter av att totalt styra min dag så som jag vill. Och framförallt, jag njuter av att få göra det jag är bäst på - renovera och måla. Byggnadsvård måste vara mitt kall... det och att öppna ett bageri... *hm*
Är o kör härliga marklyft.... Jag älskar m...
Är o kör härliga marklyft.... Jag älskar marklyft, lätt en av de skönaste övningarna...
Mitt luktsinne måste ha varit avstängt e...
Mitt luktsinne måste ha varit avstängt eller tagit paus - för shit va mycket olika dofter jag möter nu när luften är ren. Ja, jag vet att jag är konstig... Och även fast det är mulet så är det en varm lätt bris som smeker huden här...
Tystnaden är öronbedövande
Jag har landat på landet nu, första nattens sömn var som vanligt helt underbar. Det som alltid slår mig när jag kommer bort ifrån storstaden är att tystnaden såhär på landet är helt öronbedövande, okey, det är fåglar omkring mig som sjunger så högt att det till o från skär i huvudet, men annars är det helt tyst.
Huset är tyst. Inget mekaniskt ljud från ventilationssystem, inga grannar som för oväsen med dammsugare, trädgårdskvarnar och allehanda andra saker som dom kan tänkas göra för att förstöra mitt lugn. Här är det helt tyst. De enda ljud som uppstår är de jag själv producerar. Och naturen.
En frihetskänsla utöver det vanliga är det här skulle man kunna säga. Faktiskt.
Vad bjuder dagen på? Det vet jag inte. Inte än. Men jag har en känsla av att målarfingrarna snart börjar klia och att det tack vare det något tråkiga vädret (mulet och 14 grader) gör att jag kommer spendera större delen av dagen inomhus, och ta tag i några av de mindre projekten som finns! Vilket inte känns helt fel alls faktiskt. Börjar smått o värmer upp där... imorgon blir det till att inviga mitt nya gym (yes, har skaffat mig ett medlemsskap på ett lokalt gym för att kunna underhålla min träning. Dieten fortsätter, nu med ännu mer fokus... 8% ska bli, hm, vad är realistiskt på fyra veckor? 6%? Ja, jag tror vi satsar på det! Så blir jag glad om det blir 7% :)) Vid 6% är jag rippad som Brad Pitt i Fight Club... oh yeah.
Men tillbaka till där jag började, vid tystnaden. Jag har den senaste tiden känt att jag haft andan uppe i halsgropen och även om jag blivit mycket lugnare nu den senaste månaden än vad jag varit under hela våren när jag stressat omkring med arbete och träning och annat tjaffs så har jag ändå inte kunnat slappna av och djupandats. Det är nog för många som inte känt skillnaden svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns, men att ha andan i halsgropen känns som att man hela tiden andas med övre delen av lungorna och folk som är väldigt stressade och spända andas oftast där. Så nu ska jag spendera tid med att lyssna på min egen andning och försöka få den att hamna längre ner i bröstkorgen.
Det kommer även bli en hel del yoga här nere under mina veckor - dels för att jag saknat att yoga så otroligt mycket dels för att jag när jag åker till la France ska hålla eftermiddagsyogakurser. Så "inhale and reach for the stars, exhale and bend forward with a straight back placing the palm of your hands at the floor while exhaling..."
Huset är tyst. Inget mekaniskt ljud från ventilationssystem, inga grannar som för oväsen med dammsugare, trädgårdskvarnar och allehanda andra saker som dom kan tänkas göra för att förstöra mitt lugn. Här är det helt tyst. De enda ljud som uppstår är de jag själv producerar. Och naturen.
En frihetskänsla utöver det vanliga är det här skulle man kunna säga. Faktiskt.
Vad bjuder dagen på? Det vet jag inte. Inte än. Men jag har en känsla av att målarfingrarna snart börjar klia och att det tack vare det något tråkiga vädret (mulet och 14 grader) gör att jag kommer spendera större delen av dagen inomhus, och ta tag i några av de mindre projekten som finns! Vilket inte känns helt fel alls faktiskt. Börjar smått o värmer upp där... imorgon blir det till att inviga mitt nya gym (yes, har skaffat mig ett medlemsskap på ett lokalt gym för att kunna underhålla min träning. Dieten fortsätter, nu med ännu mer fokus... 8% ska bli, hm, vad är realistiskt på fyra veckor? 6%? Ja, jag tror vi satsar på det! Så blir jag glad om det blir 7% :)) Vid 6% är jag rippad som Brad Pitt i Fight Club... oh yeah.
Men tillbaka till där jag började, vid tystnaden. Jag har den senaste tiden känt att jag haft andan uppe i halsgropen och även om jag blivit mycket lugnare nu den senaste månaden än vad jag varit under hela våren när jag stressat omkring med arbete och träning och annat tjaffs så har jag ändå inte kunnat slappna av och djupandats. Det är nog för många som inte känt skillnaden svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns, men att ha andan i halsgropen känns som att man hela tiden andas med övre delen av lungorna och folk som är väldigt stressade och spända andas oftast där. Så nu ska jag spendera tid med att lyssna på min egen andning och försöka få den att hamna längre ner i bröstkorgen.
Det kommer även bli en hel del yoga här nere under mina veckor - dels för att jag saknat att yoga så otroligt mycket dels för att jag när jag åker till la France ska hålla eftermiddagsyogakurser. Så "inhale and reach for the stars, exhale and bend forward with a straight back placing the palm of your hands at the floor while exhaling..."
Det blir skönt...
...att komma bort lite tror jag. Jag tror jag behöver det.
Har nedräkning nu tills jag ska åka på semester, imorgon vid den här tiden så drar jag nog... har inte riktigt bestämt mig för när jag ska åka än, men det blir imorgon mitt på dagen ungefär.
Har spenderat den här morgonen med att dels läsa tidningen, dricka kaffe, planera lite inför dagen och sen fastnade jag på att leta köksdetaljer.. inte för att jag har något kök att renovera just nu, men jag kände att det var kul att iallafall kolla vad som finns på marknaden. Det som slog mig var att när jag väl kommer göra ett kök så kommer det bli en liten nätt investering... inbyggnadsprodukter är fan inte billiga alltså! Men bra ska det bli, när det nu blir.
Oh shit... Jag åker buss, nästan lite ex...
Oh shit... Jag åker buss, nästan lite exotiskt...
Fritzl-room...
hm... jag tycker alla föräldrar skulle ha en Fritzl-chamber i sitt hus där dom kan stänga in ungarna när dom skriker... jag blir helt vansinnig nu när jag försöker sitta här i solen och njuta och grannens ungar bara skriker! skriker o skriker! och även om dom inte skriker för att dom är ledsna eller nått så skriker dom ändå, barn är extremt högljudda oavsett vad dom håller på med. Varför är det så!? Har dom INGEN aning om att dom är jävligt irriterande för omvärlden?
Om folk känner att dom behöver skaffa barn, se till att dom kan underhålla barnen också? eller så kanske 24 hour day care vore något att satsa på... eller boarding school! OM jag nu skulle få för mig att skaffa barn så skulle dom skeppas iväg till boarding school så fort som det bara var möjligt! Off u go! o sen är dom välkomna tillbaka när man har någon nytta av dom...
Fick rysningar...
...jag fick rysningar när jag hörde en radioreklam nyss "...har du valt villa, partner, barn, vänner, barnvagn..." och så kände jag att yuck!! barnvagn!? barn!? partner!? Oh hell no! Jag är så glad som det är!
Har väldigt svårt att se att jag skulle fungera med en barnvagn, dagis, barnkalas... nej det liksom kryper längs ryggraden på mig när jag tänker på det!!
Garden Party... typ...
Igår var det dags att inviga sommaren och ha ett litet garden party med några specielt invalda gäster.
Det var mycket trevligt måste jag erkänna, och jag slavar mer än gärna i köket för mina vänner - det är så himla roligt! Men idag är jag faktiskt rejält trött... och jag blir vansinnig på mina grannar som vägrar hålla käften...
Men gårdagen i bilder, vi kör lite mat bara...
Förrätten fick jag ingen bild på, men det var en Sparris- och Västerbottenostpaj med pinjenötter och ett vitlöksbröd till.
Sen gick vi vidare till huvudrätten som bestod av Marinerade kycklingspett och en kall potatissallad.
Efterrätten bestod av en Chokladgâteau med jordgubbar
Och självklart så är it's all made from scratch. Här kör vi inga halvfabrikat inte... jag är äkta Nigella när jag vill ^^ Så, kära vänner - i inflyttningspresent till min nya lägenhet så önskar jag mig en Kitchen Aid-maskin, en sån där som Nigella har... dock vill jag nog ha en grön eller vit... just so you know ;)
Vad var det jag sa?
Sa jag inte att utkomsten av ESC-semin igår skulle bli som den blev? Sverige gick inte vidare, och genast så kommer bortförklaringarna?
Ta o fatta grejen Sverige, vi skickade en jävligt dålig låt, framförandet var riktigt uselt och hon ser ut som, ursäkta mig, men en billig prostituerad.
Så kom inte och gnäll om att startfältet var hårt och att det var svår konkurrens för det var det faktiskt inte. Hade vi haft en bra låt med lite tryck i, tänk Eric Saades - Manboy, så hade vi varit i final nu med en äkta chans på att vinna.
Jag hörde en idiot på radion nyss; och än en gång, ursäkta mig, men lantisar måste vara rejält sega i huvudet för det här tog ju priset. Människan, från Norrland, hävdade att det var kompisröster som gjorde att Sverige inte gick vidare, för alla balkanländer röstar på varandra. Och ja, det gör dom, om dom har möjlighet, men nu har EBU sett till att inte grannländer tävlar i samma semi - vilket betyder (och det här sa även kommentatorerna igår) att grannländerna inte kan rösta på varandra. Sverige kunde inte rösta på Finland, och Finland kunde inte rösta på Sverige. Turkiet och Grekland tävlade inte i samma semi vilket betyder att dom inte kunde rösta på varandra. Så lägg ner det där tjafset...
Inse en gång för alla - Sverige är inte den musiknation vi än gång var! Det tog lixom slut där i slutet av 90-talet.
Ta o fatta grejen Sverige, vi skickade en jävligt dålig låt, framförandet var riktigt uselt och hon ser ut som, ursäkta mig, men en billig prostituerad.
Så kom inte och gnäll om att startfältet var hårt och att det var svår konkurrens för det var det faktiskt inte. Hade vi haft en bra låt med lite tryck i, tänk Eric Saades - Manboy, så hade vi varit i final nu med en äkta chans på att vinna.
Jag hörde en idiot på radion nyss; och än en gång, ursäkta mig, men lantisar måste vara rejält sega i huvudet för det här tog ju priset. Människan, från Norrland, hävdade att det var kompisröster som gjorde att Sverige inte gick vidare, för alla balkanländer röstar på varandra. Och ja, det gör dom, om dom har möjlighet, men nu har EBU sett till att inte grannländer tävlar i samma semi - vilket betyder (och det här sa även kommentatorerna igår) att grannländerna inte kan rösta på varandra. Sverige kunde inte rösta på Finland, och Finland kunde inte rösta på Sverige. Turkiet och Grekland tävlade inte i samma semi vilket betyder att dom inte kunde rösta på varandra. Så lägg ner det där tjafset...
Inse en gång för alla - Sverige är inte den musiknation vi än gång var! Det tog lixom slut där i slutet av 90-talet.
I hate to admit it...
...men det är fan billigt att handla på Lidl.
Nu har jag varit o köpt en tvåveckorsranson av kvarg, dvs 500 gram/dag, jag har köpt 6 kg kvarg för 142 kr. Om jag hade köpt den från Arla istället så hade det kostat mig 285 kr. Ungefär. Det är ju faktiskt dubbelt så mkt!
Sen har jag köpt 4 kg svensk kycklingfilé från Mörbylånga (Öland! Woho! Guldfågeln is the shit!) för 59,90 kg, sorry alltså Hemköp o ICA, men det kan ni inte konkurrera med... jag räknade lite snabbt att det var 10 kycklingfiléer i varje påse vilket ger ett styckepris på 10,9kr... det är faktiskt riktigt billigt.
Jag förstår argumenten till varför man inte ska handla på Lidl, det är mkt som transporteras långt och det är inte så miljövänligt, det är inte heller alltid närproducerade varor eller ens svenska varor. Men om man håller sig till att köpa svenska produkter så är det väl inte helt hemskt att handla där, okey, kvargen är inte från Sverige, men! Jag måste faktiskt säga att den här kvargen är ett strå vassare än Kesella. Kesellan är lite lätt i konsistensen och lite syrligare i smaken, den här är mkt mjukare och trevligare. Jag gillar den här bättre.
Men jag gillar inte Lidl som koncept, och jag gillar inte att butikerna är så ofräscha... men om man bortser från det och allt jävla tjafs som dom saluför där, då kan man nog handla valda varor där, om man ändå har vägarna förbi. Skulle inte åka en omväg för att ta mig dit för att bara köpa en vara, nej det skulle jag inte.
Nu har jag varit o köpt en tvåveckorsranson av kvarg, dvs 500 gram/dag, jag har köpt 6 kg kvarg för 142 kr. Om jag hade köpt den från Arla istället så hade det kostat mig 285 kr. Ungefär. Det är ju faktiskt dubbelt så mkt!
Sen har jag köpt 4 kg svensk kycklingfilé från Mörbylånga (Öland! Woho! Guldfågeln is the shit!) för 59,90 kg, sorry alltså Hemköp o ICA, men det kan ni inte konkurrera med... jag räknade lite snabbt att det var 10 kycklingfiléer i varje påse vilket ger ett styckepris på 10,9kr... det är faktiskt riktigt billigt.
Jag förstår argumenten till varför man inte ska handla på Lidl, det är mkt som transporteras långt och det är inte så miljövänligt, det är inte heller alltid närproducerade varor eller ens svenska varor. Men om man håller sig till att köpa svenska produkter så är det väl inte helt hemskt att handla där, okey, kvargen är inte från Sverige, men! Jag måste faktiskt säga att den här kvargen är ett strå vassare än Kesella. Kesellan är lite lätt i konsistensen och lite syrligare i smaken, den här är mkt mjukare och trevligare. Jag gillar den här bättre.
Men jag gillar inte Lidl som koncept, och jag gillar inte att butikerna är så ofräscha... men om man bortser från det och allt jävla tjafs som dom saluför där, då kan man nog handla valda varor där, om man ändå har vägarna förbi. Skulle inte åka en omväg för att ta mig dit för att bara köpa en vara, nej det skulle jag inte.
Eurovision Song Contest - "gayvärldens" religiösa högtid
Ja, nu har den varit igång ett tag, den religiösa högtiden inom den sk gayvärlden som vanligt folk känner som Eurovision Song Contest. Aldrig annars på året skrivs det så många spaltmetrar om denna festival som det gör nu. Folk har fester i ESC-anda och spökar ut sig därefter.
För vanliga Svenssons är det ett tillfälle att sitta i soffan och käka chips o kolla på halvdan underhållning som har bytt ut den vanliga monotona lördagsunderhållningen i tv-soffan.
För "gayvärlden" är det julafton, eller liknande stora högtid. Det pyntas, det pratas, det diskuteras kostymer och utföranden. Och som vanligt - alla har sina favoriter som man håller på stenhårt. Allt detta uppbackad av svensk media som ser ESC som en guldkalv - det är ännu ett tillfälle att få mjölka den rosa kossan på lite mer rosa pengar. Gaypengar. För det är där pengarna finns... tydligen.
Själv så fascineras jag ofta av de här stereotyperna som förväntas finnas inom alla sk "världar", Svensson ska ha villa volvo o vovve, mediamänniskor kör SAAB, gaypar har superstylade lägenheter och bor i innerstaden och dricker champagne till frukost och älskar allt som heter schlager, melodifestival och eurovision att göra, och pensionärer åker på dagskryssningar till Mariehamn och smugglar sprit o cigaretter. För så ser ju verkligen verkligheten ut eller hur? Nja... kanske inte riktigt va.
Men Eurovision, där började vi och där ska vi sluta, det som är mest fascinerande varje år är att oavsett vilken låt som Sverige skickar - så kommer vi vinna! Alltid! Det slår aldrig fel. Googla lite på sveriges chanser i ESC eller läs aftonbladet - jag lovar att det står att ikväll kommer den anonymaste av alla anonyma svenska teveshopsprodukter som Bert Karlsson et al har producerat under åren (jag minns inte ens vad hon heter än mindre minns jag hur låten faktiskt låter... vilket inte kan vara ett bra tecken?) gå vidare till final. Och kamma hem hela grejen! Lätt! Absolut! Det är ingen tvekan om saken.
Hallå? Är det nån som ens har hört låten och sett vilken typ av bidrag det är som brukar slå störst? Det är ju knappast balladerna... för så mkt minns jag, det är en ballad vi har skickat. Nån tanig liten kvinna. Urfjantig intetsägande låt... Nej jag måste ju säga att jag ser fram emot att Sverige inte kommer gå vidare. För det kommer vi inte göra, och vad står det då på löpet imogron "katastrof, menlös schlagerprodukt i tårar efter att ha placerats sist" eller så skyller man på att resten av startfältet var för starkt... vilket knappast är ett hållbart argument... faktiskt.
Men vi får se... den som lever får se, och tills imorgon är jag nog iallafall med i leken.
En bra chef...?
Jag har haft förmånen(?) att under min karriär komma i kontakt med både bra och dåliga chefer. Dessutom har jag vid två tillfällen själv varit chef; det ska väl tilläggas med varierande resultat.
Det gör iallafall att jag känner att jag har erfarenhet nog att uttala mig om vad som är en bra chef och vad som inte är det.
Recept på en bra chef är någon som inte mikrostyr allting, och som har en bra attityd till sin personal. Men som ändå sätter ner foten ibland och visar att det är han/hon som är chef.
Det finns ju lite olika typer av chefer, helt klart, de som är naturliga ledare och de som eftersträvar att vara det, de som är väldigt auktoritära och de som är lite mjukare i sin ledarstil. Allting har ju sin plats, och beroende på vilken situationen chefen sätts inför så ställs det olika krav på hur man ska vara som person.
I en organisation i uppror, eller som ställs inför omorganisation kan det vara ett krav att chefen skall vara mer auktoritär och verkligen gå in och styra, visa gruppen var den är påväg och vad som är målet.
I en redan fungerande organisation kan chefens roll vara att förvalta och utveckla. Sen är det förstås lite också upp till vilken typ av organisation och storlek på organisation man skall styra.
Jag ställs i dagsläget inför en chef som inte är bra. Faktiskt. Rent ut sagt skulle jag säga att han saknar flera av de kvalitéer som krävs av en ny chef. Han saknar empati, han saknar självinsikt och han saknar helt förmågan att kommunicera med sin arbetsgrupp. Efter en månad på positionen och när personen under lite drygt ett halvår har gått ett managementprogram för att lära sig bli chef så förväntar iallafall jag mig att personen ska kunna ta diskussioner med sin personal på ett professionellt sätt, man kan nå fram till ett resultat i en diskussion och få sin vilja fram utan att höja rösten.
En annan sak som en bra chef aldrig gör är att kritisera en underställd inför andra kollegor. Det gör man i enskilt.
Men det har inte han fattat.
"we believe you are a wasted talent..."
mmmm det är vad en vän till mig sa inatt, nog för att han var berusad, men jag tror han har rätt.
Antingen vill du göra något med ditt liv eller så vill du vara hemmafru, vilket är det? var också en fråga - hemmafru blev svaret. Faktiskt. Det är det enda jag vill med mitt liv... vara hemmafru. Jag tror det är mitt kall...
Skär i kalendern...
Ja, ibland måste man skära i kalendern. För att få tid för sig själv och det som är viktigt just nu.
Just nu är min diet viktig. Min träning är viktig. Och mitt välbefinnande.
Samtidigt är det viktigt för mig att få känna mig tillfreds med den tillvaro jag har. Och detta inkluderar inte arbete.
Jag är sjukligt trött på mitt arbete just nu, eller kanske inte så mycket arbetet i sig som jag är trött på de omorganisationer som har kommit till.
Hela anledningen till att jag uppskattade mitt arbete tidigare var att jag hade fantastiska kollegor och vi hade en fantastisk sammanhållning på arbetsplatsen. Men nu - nu är det ingen sammanhållning längre. Är det någon som har tänkt på vad detta gör för arbetsmoralen? Jag vet, de nya ansvarspersonerna gör sitt bästa för att göra ett bra jobb, och det gör dom antagligen. Men det känns så långt ifrån inkluderande som man kan komma. Och allt det här gör att jag försöker spendera så lite tid som möjligt där, jag håller mig så långt bort ifrån arbetet som möjligt. Jag gör det jag ska - och sen drar jag.
Det är en stor skillnad mot hur det var tidigare när jag kunde åka till arbetet några timmar innan jag ens började jobba för att umgås med mina kollegor och när man typ aldrig kom därifrån. Nu är det mer så, när sista mötet för dagen har gått, då piper jag ut snabbare än en avlöning. Det känns not okey lixom.
När slutar man vara kille? och ung?
Jag spenderar som bekant lite för mycket tid på olika sociala nätverkssajter och springer över de mest fascinerande och skrämmande exempel på folk utan självkritik, självinsikt eller bara omdöme.
Det här skulle kunna fylla ett helt inlägg på flera sidor om vad jag varit med om under åren på nätet, men det som fascinerar mig mest är - När slutar man vara kille? och när slutar man klassas som ung?
Okey, man behöver ju inte gå över en viss ålder och sen helt plötsligt vara gammal, det är ju väldigt relativa begrepp det där med att vara ung och gammal. En del hävdar att man är så ung som man känner sig (folk med åldersnojja?) eller att ålder bara är en siffra... men nu senast såg jag en man vars nickname är "young kille" och sen är han 41 år gammal. Då känner jag att, nja, alltså, i mina ögon så är du nog inte så ung längre, kille är okey, även om jag kanske tycker att när man passerat en viss ålder borde referera till sig själv som en man och inte kille, men det är väl upp till var och en. Men ung, nej. Det är du nog inte. Och nu säger jag ju förstås inte att vara gammal/äldre skulle vara något problem eller lägger någon negativ värdering i det här, men jag tycker bara att på en sajt där majoriteten av medlemmarna är mer 20-25 än 40-50 så är man nog inte att klassas som ung.
Men jag kanske har helt fel.
Det som fascinerar mig är iallafall folks desperation över att bli äldre, är det verkligen så farligt? Jag känner mig t.ex. mycket mer tillfreds med migsjälv nu idag än vad jag gjorde för 5 år sen? Och jag ser betydligt bättre ut. Så antingen har tiden varit snäll mot mig, eller så har jag bara kommit tillfreds med min åldringsprocess. Jag tror de flesta innerst inne tycker det är rätt skönt att åldras, det är ju en naturlig del av vårt liv.
Så min frågeställning kvarstår, när slutar man vara kille och när slutar man; av samhället, klassas som ung?
Oroande tankar...
...lite som när Carrie; min ofrivilliga kvinnliga motsvarighet, inser att hon måste ta bussen för att spara ihop pengar för att kunna köpa ut sin lägenhet, så känner jag mig smått oroad över hur vissa saker ska sluta med arbetet.
Jag är dock precis som Carrie inte en person som varken åker buss eller handlar i billiga butiker. No way. Nej det är så inte jag.
Även om jag idag faktiskt har varit på studiebesök på Lidl. Okey, jag är antagligen inte så smart som åker en extra omväg för att komma till en Lidl, handla billig kvarg där, och sen åker till ytterligare en butik för att köpa vaniljpulver (som dom förstås inte har på Lidl, den butiken verkar ha specialiserat sig på att ha de mest onyttiga man kan tänka sig, bara en massa chips, godis och kakor), för att sen åka till ytterligare en butik och köpa krossade tomater och toalettpapper (för det glömde jag förstås bort i den andra butiken jag var inne i).
Så kontentan av hela min lilla utflykt förutom att det tog mer tid än om jag skulle stannat vid min vanliga butik på vägen hem, är att den här billiga kvargen som jag införskaffade för 11 kr/500 gram, är att kvargen som skulle vara billig - den blev dyr. Om man slår ut kostnaden för resan. Men nu är jag ju inte en sån som faktiskt håller koll på sånt och egentligen så bryr jag mig inte heller. Men jag har, iof påtvingat, börjat återvinna. Och det är ju bra. För miljön... eller?
USA håller på att bli drogliberalt
Yes, idag kan vi läsa i Dagens Nyheter att det snart är legalt att köpa cannabis i Washington - för medicinska syften ofcourse. Drogliberalerna jublar och skribenten är noga med att poängtera att det inte kommer bli tal om coffeshops som i Amsterdam eller i Kalifornien. Men jag kan inte låta bli att tvivla. Eller kanske inte tvivla, men ifrågasätta det här. Jag vet, jag vet, hade alkohol blivit uppfunnet idag så hade det också klassats som en drog. Och jag vet, jag vet, det finns flera studier (dock kan jag inte referera till dem) som visar på att cannabis inte är den farligaste drogen. Allt det här har jag blivit matad med, informera om, upplyst om. Alkohol kostar dessutom den svenska staten x-antal miljoner kronor om året för att ta hand om de som missbrukar. Okey. I get it. Alkohol är farligt, vi har förstått det nu. Men poängen blir ändå, hur farligt och vilka skador skulle vi se på befolkningen om vi hade ett drogliberalt samhälle där vi tillät folk att röka på cannabis på caféer eller hemma..? Det finns väl egentligen två sidor av samma mynt här, antingen så tillåter vi alla droger eller så förbjuder vi allt; alkohol inkluderat, eller så fortsätter vi att ha det som vi har det nu. Och jag tror nog att det är bäst så.
Den svenska mentaliteten kring hur man konsumerar alkohol är grundat i ett förmyndarsamhälle där den äldre generationen växt upp med notböcker; böcker som talade om hur mycket sprit du fick köpa, ett kontrollsamhälle. Och ju mer kontroll - desto roligare blir det att konsumera det som är "farligt" och förbjudet. Skulle det kanske bli samma sak med cannabis? eller är det kanske redan så, att det är roligt för att det är förbjudet? Antagligen så är det så.Alkohol per definition är en drog, ja, det kan jag hålla med om, kaffe är en drog, socker är en drog, vart ska vi dra gränsen? Gränsen måste dras någonstans eller hur? Ska vi förbjuda allting som kan skapa ett beroende eller ska vi tillåta vissa saker och utesluta andra? Ja. Det ska vi faktiskt. För gör vi inte det, så kommer det snart komma de som hävdar att heroin är ju faktiskt inte farligt, så det borde vi också tillåta. And God knows here this is going to end. Jag ser ju förstås att min logik brister här, att jag talar emot mig själv, och jag kan höra drogliberalernas motargument medan jag snabbt knappar ner mina åsikter på tangentbordet - men jag kan ändå inte låta bli att tycka att rättfärdiga användningen av droger inte är rätt väg att gå. Om det nu är så att vi har ett så stort problem med folk som överkonsumerar alkohol i det här landet, och att det kostar oss så mycket pengar att reparera skadorna - varför ser vi då inte till att ta tag i det problemet och få folk att få en mycket hälsosammare inställning till alkohol? Minska en kostnad, ta hand om ett problem. Istället för att öka på problemet genom att propagera för att vi ska bli mer liberala och rättfärdiga något - som vi inte vet vilka effekter det skulle få? Jag tror faktiskt inte jag skulle vilja vara en del av ett samhälle där det är okey att berusa sig på droger. Sen må jag kallas enkelspårig och kanske inte är helt objektiv - men det är min åsikt och den står jag för.
Den svenska mentaliteten kring hur man konsumerar alkohol är grundat i ett förmyndarsamhälle där den äldre generationen växt upp med notböcker; böcker som talade om hur mycket sprit du fick köpa, ett kontrollsamhälle. Och ju mer kontroll - desto roligare blir det att konsumera det som är "farligt" och förbjudet. Skulle det kanske bli samma sak med cannabis? eller är det kanske redan så, att det är roligt för att det är förbjudet? Antagligen så är det så.Alkohol per definition är en drog, ja, det kan jag hålla med om, kaffe är en drog, socker är en drog, vart ska vi dra gränsen? Gränsen måste dras någonstans eller hur? Ska vi förbjuda allting som kan skapa ett beroende eller ska vi tillåta vissa saker och utesluta andra? Ja. Det ska vi faktiskt. För gör vi inte det, så kommer det snart komma de som hävdar att heroin är ju faktiskt inte farligt, så det borde vi också tillåta. And God knows here this is going to end. Jag ser ju förstås att min logik brister här, att jag talar emot mig själv, och jag kan höra drogliberalernas motargument medan jag snabbt knappar ner mina åsikter på tangentbordet - men jag kan ändå inte låta bli att tycka att rättfärdiga användningen av droger inte är rätt väg att gå. Om det nu är så att vi har ett så stort problem med folk som överkonsumerar alkohol i det här landet, och att det kostar oss så mycket pengar att reparera skadorna - varför ser vi då inte till att ta tag i det problemet och få folk att få en mycket hälsosammare inställning till alkohol? Minska en kostnad, ta hand om ett problem. Istället för att öka på problemet genom att propagera för att vi ska bli mer liberala och rättfärdiga något - som vi inte vet vilka effekter det skulle få? Jag tror faktiskt inte jag skulle vilja vara en del av ett samhälle där det är okey att berusa sig på droger. Sen må jag kallas enkelspårig och kanske inte är helt objektiv - men det är min åsikt och den står jag för.
det underbara med sommar...
Jag kom precis på vad det är som är så underbart med sommar! Det är inte bara värmen, solen och att folk lever upp i den gråa tråkiga staden. Nej. Det är alla dofter! Det är dofter från blommor, det är dofter från uteserveringar, det är dofter från nyklippt gräs. Det är doften av nystekt hud i solen. Jag må vara konstig, men jag älskar doften av nysolad hud, iallafall på migsjälv. Det är något underbart med det... man ligger i solen o känner hur man får livet åter, man återföds - och så doftar man gott, lite lagom stekt hud... Det är underbart mina vänner.
